När mamma föll och slog sig illa
sommaren 2002, så var det ingen av oss som tänkte att det slaget
mot marken skulle göra att det sakta men säkert skulle landa i det
vi lever i nu. En dement mamma, med en helt annan verklighet än den
som vi alla andra är vana vid. En dement mamma, som reser bakåt i
tiden, minns sådant som var förr men inte sådant som är nu. En
dement mamma, som inte känner igen de närmaste.
Det är ingen barnlek. Åren efter 2002
har varit annorlunda, fulla med hopp, förtvivlan, sorg, frustration,
oro och hopp igen. Värst har det varit efter 2007, då det plötsligt
blev fart på utvecklingen av demensen. Och värst var alla de läkare
som jag och pappa hoppades skulle lyssna och förstå och hjälpa.
Allra värst var läkaren som skrattade när jag bad honom hjälpa.
För han ansåg inte att det var demens, utan språkförbristning.
Språkförbristning gör inte att du går vilse, inte vet var du är,
inte hittar hem och slutligen hamnar på akuten med skador för att
du ramlat för att du var stressad och orolig. Men läkaren ansåg
det för han hade utbildningen. Ville be honom stoppa upp den
utbildningen.
Idag är det tuffare än någonsin att vara
dotter till min mamma. Hon vet inte vem jag är. Jag har förlorat min mamma. Det är verkligen tufft för pappa att ta hand
om henne. Han har förlorat sin fru. Han blir också sjuk av detta och åker in och ut ur
sjukhuset. Och jag känner mig som en dålig dotter som inte besöker
dom oftare. Men det går inte. Hon vet inte vem jag är och kommer
jag dit så skapar jag bara oro. Det blev så sist, då jag var hos
dom i maj. Och demensen gör att oron inte kommer en gång, utan
flera gånger. Om samma sak.
Och vill vi hjälpa henne, så måste
hon godkänna den hjälpen, vilket inte alltid är det lättaste
eftersom hon kanske inte vet vad det handlar om, inte minns det när det
väl är dags och plötsligt tolkar situationen som en fara. Och blir
orolig. Pappa får hjälp, men det skulle behövas mer. Sen tar det
emot att placera henne på ett hem. Vad är det för liv, egentligen?
Man kan förlora sin mamma av andra orsaker än demens fast mamman är vid liv.
SvaraRaderaDet gjorde jag för flera år sedan då min mamma plötsligt vägrade att ha kontakt med mig utan att ge någon förklaring, varför.
Idag är mamma dement och jag kommer aldrig att kunna få en förklaring varför hon valde att kapa av kontakten med mig.
Storasyster
Visst kan man det, Storasyster. Och då det sker, oavsett på vilket sätt, så är det en smärtsam händelse. Speciellt om det sker utan förklaring. Detta "varför?" kommer säkerligen att gnaga länge, länge och det känns orättvist. Vad tror du skulle hända ifall du tog kontakt med din mamma? Skulle du våga? Eller finns det något du är rädd för? Själv är jag rädd för att behöva berätta för henne vem jag är och att hon inte tror på mig. Rädd för att ta min familj hem till henne för det skapar oro - och på så vis stress för pappa och en stämning man kan skära i. Vill samtidigt inte att han ska "förlora" sina barnbarn...
SvaraRaderaHar vågat och har tagit kontakt med mamma. Har vid flera tillfällen försökt att fråga varför hon inte kommer och hälsar på mig o sina barnbarn längre .Det är inte så lätt att förklara för sina barn varför mormor inte kommer o hälsar på dom längre. Ställde frågan till henne för många år sedan när jag råkade på henne i affären? Fick en axelryckning och en förklaring att hon inte hade tid för tillfället.
SvaraRaderaHon har även flera andra barnbarn som hon aldrig hade någon " tid " att träffa.
Jag tycker otroligt synd om din pappa . Han har fått gå genom mycket och är absolut värd den bästa ålderdomen man kan få.
Han är även värd att få chansen att träffa sina barnbarn och dig oftare än han kan idag.
Men jag inser även att vissa saker måste man släppa för att kunna gå vidare i livet.
Storasyster
Om hon är dement, så kanske det inte är så lätt att resa. Vet av min mamma att hon kan inte resa av två orsaker - demens och att hon har svårt att gå pga höftbensfraktur. Min pappa tog en tur till stugan de har och då var mamma på ett äldreboende. Jag har sagt till mina barn att mormor är sjuk, dement och förklarat vad det är. Min pappas pensionstid blev inte som någon av oss tänkt. Vi har fått ta en dag i taget och inte har vi fått något hjälp av de närmaste i släkten. Ibland önskar jag att de skulle sätta sitt åt sidan, om så en stund och vara där. Men, som sagt så vi tar en dag i taget.
SvaraRaderaDet man ger till sina barn får man oftast tillbaka.
SvaraRaderaMina barn och barnbarn är det viktigaste för mig i livet.
Skulle aldrig vilja förlora kontakten med dom.
har vi haft problem har vi alltid kunnat prata oss genom dom.
Och tiden då min mor kapade kontakten med sina barnabarn var inte min mor varken dement eller hade ont någonstans. Detta hände för 15-16 år sedan.
Önskar dig allt lycka till i livet både med din mamma , pappa o familj.
Det krävs två för att dansa tango. Eller träta. Eller som den där gamla dängan; Mamma är lik sin mamma...Jag hoppas att du får ro i själen och njuter av det du har runt dig. Det finns inget bättre än att kunna umgås med dem man håller kär. Det är en lång tid, 15-16 år. Känns som om det är dags att antingen släppa (vilket inte är det lättaste, absolut inte) eller göra något åt det. Det är inte bra att låta det äta upp en inifrån...Men som sagt - sköt om det du vet att du har. Och dig!
SvaraRaderaJag har redan släppt detta. Tanken bara dök upp när jag läste din blogg om att vara utan mamma.
SvaraRaderaDu kommer säkert att få upp liknande frågor i ditt arbete i framtiden.
Ha det gott
Storasyster