Har nu på förmiddagen och eftermiddagen läst några artiklar som media har tagit upp - om att det blir ingen ersättning till de som vanvårdades under tiden 1920-1980.
Jag förstår inte riktigt varför man nu, efter att ha lovat, ändrat åsikt. Skulle vilja veta varför man inte kan:
1. Bredda på tiden
2. OM det är en ekonomisk fråga, minska lite på summan så att fler kan få ersättning
Vet att en ekonomisk ersättning inte tar bort de djupa sår som dessa människor fått. Men det skulle vara ett plåster, ett erkännande och på så vis kanske även ett sätt att stänga den dörren, lägga det hemska bakom sig och starta på nytt. Alltså göra en avslutning. Men nu blir det inget avslut för dessa människor.
Kanske får jag svar på mina funderingar. Så länge kan vi läsa om detta i media.
Och ja, det är tufft att ha till en början lovat, för att sedan leverera ett svar som kan liknas vid ett slag i ansiktet. Det krävs mod, men det lär inte vara så mycket kvar av det här med "hedern i behåll". Men visst, en ursäkt är ju alltid en ursäkt...hoppas att ni hör ironin.
Hittade några andra som tänker och skriver om detta. Och en sak är säker. Jag känner inte igen Kristdemokraterna. De far och hattar och vänder kappan lite hur som helst.
Tråkigt att se.
Hur menar du att man lovat? Detta tråkiga och svåra beslut är definitivt inte att vända kappan efter vinden. Att det skulle vara en budgetfråga är det givetvis inte. Det handlar om det oerhört svåra att man alltid bör behandla lika fall lika. Risken är väldigt stor att just de som skadats mest skulle få tillkommande trauma om de ansåg sig missgynnade.
SvaraRaderaHejsan Per och tack för din kommentar! Det är ett tråkigt beslut som Maria fick leverera och det gjorde hon säkerligen bra, med ödmjukhet och förståelse för de som väntade sig ett annat beslut. De andra som hoppades på att få någon sorts erkännande för det de varit med om i sitt liv. Att bara ta upp en fråga och diskutera den är ett sätt att lova, inge hopp... Tycker jag. Och är det så att de som skadats mest skulle få tillkommande trauma om de ansåg sig missgynnade – därför undrar jag ifall man kan bredda tiden istället för att ha mellan 1920-1980 och det fanns även med i ett av de tankar som man kunde läsa om i artiklarna. Och när det kommer till att vända kappan efter vinden så är det inte specifikt just detta beslut det handlar om, utan om partiet i det stora hela. Känner inte igen mitt eget parti som jag en gång i tiden var engagerad i. Allt började med bensinskatten – man lovar mycket och ändrar sig...känner inte att det finns någon stadighet eller några mål som de strävar efter. Man kan bara hoppas att det är tillfälligt...
SvaraRaderaSkrik mest, få mest... jag tror inte att de här människorna är särskilt hjälpa av ett statligt plåster. Vid det här laget bör de vara vuxna, och borde själva ta ansvar för sin läkning. Det är vars och ens ansvar att lägga bakom sig smärtsam historia. Att hota med självmord verkar för mig som rena utpressningen. Nej, vi hjälper de bäst genom att inte se dem som offer. /Mattias
SvaraRaderaTack för din kommentar Mattias - några frågor till dig:
SvaraRadera-Vad har dessa människor som hoppades på ett erkännande råkat ur för?
-Om du var en av dom, skulle du då tänka som du gör nu? Ärligt!
-Och hur skulle du själv ta ansvar för din läkning?
Självklart måste staten ge en ursäkt i form av ekonomisk ersättning. Det är DE som begått och begår misstag med fatala, livslånga konsekvenser för sina medborgare. DE ska därför erfara att det KÄNNS att begå misstag. De begår fortfarande hemska övergrepp, ska de då också bara anordna en "ursäkts-ceremoni" och sen gå fria från ansvar?
SvaraRaderaHär är ett exempel på hur de agerar just nu i Sverige: http://friendsofdomenic.blogspot.com/2010/07/catch-22-cruelty-at-its-utmost.html
Vad får dig att tro att jag inte har råkat illa ut själv, men tar ansvar för min läkning?
SvaraRaderaEn motfråga: Tror du att det hjälper dessa människor att få sin identitet som offer bekräftad? Tror du att en skrälldus med pengar kan få dem att känna sig bättre? /Mattias
Jag förstår inte så mycket av fallet du refererar till, och vet inget om det, och vill därför inte ha någon åsikt om det. Men det betyder inte att jag tvivlar på att ett övergrepp har skett, eller alltför ofta sker.
SvaraRaderaOch visst, man bör göra rätt för sig. Staten också. Men det är knepigt när man som offer gör sig beroende av en annans handlande; om en kränkande förälder t ex vägrar inse sina misstag och be om förlåtelse, bör man som son/dotter känna sig förhindrad att gå vidare i sin läkning då? Visst inte; det är den andra parten som förlorar genom att inte göra upp med sitt förflutna, men själv är man fri att gå vidare. Det ligger med andra ord i statens intresse att göra rätt för sig. Men offren för övergreppen bör inte göra sig beroende av detta. /Mattias
Mattias, ingenting - men jag tyckte att din kommentar var rätt så hård gentemot de som råkat illa ut. Kändes lite som de fick skylla sig själv som av någon anledning hamnat i denna situation. Åren läker inte alla sår. Sen så skrev jag i mitt inlägg om att de sår som människorna fått lär inte läkas av en pengasumma och som svar på din fråga så tror jag inte att det handlar - för dom - om att få sin identitet som offer bekräftad, utan mer om att få bekräftelse om att det de råkat ut för är fel.
SvaraRaderaAnonym, alla måste vi ta ansvar för att vår nästa mår bra. Om så hjälpa till lite. Mången gång lever vi i vår lilla trygga värld, i den lilla omhuldade lådan utan en aning vad som sker runt omkring. Många gånger säger vi bara att det inte berör oss eftersom det är långt borta eller att vi inte känner dom som råkat illa ut eller råkat ut för orättvisor. En ursäkt är en början, men sen då....behövs mer. Och tack för länken.
SvaraRaderaOch sen kan man fundera var fanns "alla" då övergreppen skedde och om någon gjorde något då? Eller sopades allt under mattan, som jag även tror att det kommer att göras nu. Och jag tror inte att offren gör sig beroende, men jag tror att de hoppas....
SvaraRaderaMattias! Med ditt resonemang så kan vi avskaffa alla slags skadestånd, vad det än gäller; blir du misshandlad på gatan så är det bara att du glömmer och går vidare osv. En ekonomisk ersättning kan aldrig ta bort tankarna på vad jag var med om under 60- 70-talet, men det skulle vara ett erkännande att det har begåtts ett allvarligt fel någonstans och att någon tar ansvar för det. En ursäkt och en ceremoni är bara floskler och spel för galleriet. Det är lite som när skolbarn blir tvingade att säga förlåt efter att de slagits, orden kommer men de saknar betydelse eftersom de inte är ärligt menade.
SvaraRaderaErik
Du läser mig slarvigt Erik. Jag är överens om att skadestånd betalas ut. Men det är snarare ett behov för staten än för de drabbade. /Mattias
SvaraRaderaMaria Larsson borde skämmas nu när staten tar förövarnas parti.
SvaraRaderaDet är många socialsekreterare och familjehem som nu andas ut.
– Nu klarar de sig undan. De behöver inte ta något ansvar.
Det underliggande budskapet är ”fortsätt slå barn”.
Just det: I deras intresse ligger det också: framtidens barnhemsbarn. På det att gångna misstag ej må upprepas. /Mattias
SvaraRadera