En präst utan gudstro, går det?

En prästvigning i en stor domkyrka är en mäktig upplevelse för den som blir vigd till präst men även för den som sitter i bänken och med glädje får se hur nya krafter föds och ska ut i den kyrkliga världen för att förkunna om Guds ord. I söndags var det prästvigning i Västerås Domkyrka och två nya präster föddes. En av dessa ungdomar intervjuades i lokalnyheterna på SVT. Där fick han en fråga av journalisten ifall han trodde på Gud.

Tystnaden som uppstod gjorde mig förvånad. Vet inte varför han tystnade och jag blev mer förvånad när hans svar kom. Han har flera gånger försökt svara på den frågan men vill inte tala om sin tro. Och hade han svarat ja, så skulle detta ha bekräftat journalistens Gudsbild. Tycker att denna unga präst inte gav journalisten en chans att ställa en följdfråga i stil med hur ser din Gud ut och han gav inte heller en chans för den som satt i vardagsrummets soffa att få ta del av Guds mysterium.

Men han är inte ensam i att vara präst och svara nej på frågan ifall han tror på Gud. Vi minns säkerligen andra präster, bland annat i Danmark, som inte tror på Gud. Han blev suspenderad. Det är förståeligt att längs med vägen efter mången år i yrket som präst plötsligt känna att man har tappat sin tro eller börjar tvivla. För vem har inte tvivlat!? Men när en präst tvivlar så skulle jag vilja att denne präst då stannar upp och tänker varför och hur tvivlet har uppstått.

För mig är Gud större och absolut något att prata om – speciellt ifall du är präst. Och inte bara på Konsum. Och varför skulle svaret skilja sig så markant då han pratar med en journalist och då han pratar med en kund på Konsum? Vad säger han på frågan ifall han står i kyrkan och en församlingsbo kommer förbi? Eller är det så att prästyrket sakta men säkert börjar bli ett yrke, vilket som helst? Att även prästerna börjar tvivla på Guds befinnande och ser på Gud som något människan själv skapat? Att Gud skulle ses som något som gjorts i vår egen bild. Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, för jag vill inte ha en kyrka där grunden bara sitter i det du gör istället för det du tror på. Gärna både och!

Det är viktigt att prata om Gud och våga tala om sin tro som präst. Gud är summan av Svenska kyrkans ideal som de har ärvt från den långa och värdefulla kristna traditionen, där Gud är symbolen och fokuset för andligheten, handlingar och Gud blir ett sätt att uttrycka vördnad för andra människor. Låt inte Gud bli en typ av titel, för Gud är större än så.

Samtidigt vill jag påpeka det som står i Svenska kyrkans Trosbekännelse. Du behöver inte läsa många rader förrän du kommer till Vi tror på Gud Fader allsmäktig. Och att vara präst i Svenska kyrkan handlar om att hjälpa människor att upptäcka Gud och att få människor att växa i tro. I livets olika situationer. Hur blir det då med en präst som inte tror på Gud?

Vad ska han då förkunna om? Är detta Svenska kyrkan anno 2012, med präster som inte vill prata om sin tro, som är neutrala och är det här i linje med svenska kyrkans lära? Vart leder det, har kyrkans ledning tänkt på det? För mig leder det till en kyrka utan identitet.

Eller kanske är jag för troende. För Svenska kyrkan.